Tankarna från övervåningen letade sig nerför den tomma
trappan och hamnade på köksmattan.
Där fick de samsas med disken från ifjor och resten av familjen.
De hade äntligen kommit ut till sommarstugan och kunde glömma mötena, grannarna,
dagis, de vändstekta äggen till frukosten och den försenade skolbussen.
Idag skulle de inte göra något utom att packa upp, få i gång vattnet, ringa
elektrikern, gömma sig för sommargrannen och åka till affären för att köpa öl, havremjölk
och matbröd till den snart kommande släkten. Skulle verkligen maten räcka och
frun hade redan fått sin migrän. De kallade den, vilda stugmigränen, som slog
till när hon kopplade av från den vardagliga vardagen. Typiskt!
Släkten var redan på gång, de hade packat ner sina förväntningar på att bli
serverade både med pannkakor och med en fin havsutsikt. Därtill mjukisoverallerna,
boken, simfötterna, frågelekpärmen från 2012 och taxen Lars T, som var en hund
i familjen.
Så hörde de tutande bilar från backen upp mot huset. De kunde inte gömma sig
längre. Fyra bilar, alla Tesla utom tre och därefter Svengrens med en traktor
på takräcket. De hade bestämt att de skulle ha en fest första kvällen och dagen
efter att börja med att flytta huset högre upp från vattenytan. Alla har ju
läst om hur havet höjer sig och tagit sig in hos många stuggrannar i världen.
Kvällens fest började som alltid med att ge festen ett namn. Den tävlingen vann
Rosa Grönstam med
sitt bidrag ”kvällssmällen”. Alla drack massor av öl utom barnen som drack vin.
Kändes lite tokigt med barn och alkohol, men de flesta av dem är ändå i 35-års
åldern.
Dagen efter gled stugan ner i sjön utan sina stöttor. De såg alla hur den flöt i
väg i frånlandsvinden.
Kustbevakningen fick fatt i den och sedan den dagen har de en husbåt. Gästerna
åkte strax hemåt.
De var nu missnöjda med havsutsikten, som nu inte hade samma höga vinkel ut mot
horisonten.
Sista frukosten före allas hemfärd blev god med smörgås, ugnsbakad gåsvinge och
årets gröt. De var nu ensamma utan alla gässter och visst hade det varit
roligt, men ändå skönt att få vara sig själva i husbåten.
Är det inte så för många att korta träffar, eller påhälsningar är ok/trevliga, men
när de blir för långa och de görs upp långa dagsprogram, så längtar de hem. Handlar
förstås om introverta eller extroverta personligheter.
Från tankar om att livet är förändligt likt ett hus, som tröttnat på att
vara hus