Sitter i pendeltåget.
Ett par i 30-40 års åldern kommer in i vagnen. Han ser ut att komma från
Sydeuropa med ett rakat huvud och ringmärkt i örat. Hon bär ett böljande
svart hår, har välfärgade röda läppar till sitt svenska utseende. De sneglar
lätt mot två lediga platser vid min sida, men väljer nästa "bås". Jag andas
ut samtidigt som de - eller speciellt han - inleder konversation med andra
runt omkring. De handlar om guldringar och fotboll vilket oväntat får en
kvinna på andra sidan gången att utbrista "Zlatan är bäst".
Plötsligt har mannen på något sätt fått fart på en hel grupp resenärer.
Han är ju faktiskt trevlig, men väldigt osvenskt påflugen. Fundering, finns
det alkohol i blodet eller är det bara den kulturella delen av blodet som
sätter prägeln på tillställningen. Antagligen det senare och mitt i entusiasmen
hos paret och glädjen över att få vara huvudpersoner och röra om i våra
svenska normer så säger kvinnan ”var är vi”. Med hjälp av en medresenär
kommer de på att de egentligen skulle gått av vid förra stationen. Med ett
fortsatt gott humör önskar de alla resande en trevlig kväll och hoppar av tåget
för att byta till nästa på väg åt andra hållet.
Vad lärde jag mig av detta? Jo, man skall som vanligt inte döma någon för tidigt
och resan hem gick ovanligt snabbt.

Från tankar om att inte fastna i sina gamla värderingar