Att vara nobel ända fram till efterrätten
är lika svårt som att komma fram i tid med SL.
På något sätt brukar det alltid sluta med
att någon eller något spårar ur.
Ibland beror det på för mycket drickande för att

dämpa rädslan i spänningen kring matbordet
och det kan även bero på att det har snöat
för mycket löv över de ömtåliga spåren.
Det är väl ändå så att det är bättre att bli
nobelt mätt än att bli mätt på ännu en försening.

Från tankar om att Nobelpriset bör gå till den som får ordning på det hela