Kvällstankar:
Luften i en mening vill alltid vidare och kan få hjälp av vinden.
Allt känns så meningslöst meningsfullt i skuggan av en återkommen perenne.
Varför en pelargon i kruka inte blommar utan vatten från en omtänksam kökskran kan vi förstå, men inte att kranen droppar taktfullt natten lång.
Varför kan vi inte bara betrakta det som växer upp ur marken, det känns så naturligt och rent.
Min nya bil påstår att den fryser utan takräck så nu har den fått på sig sitt räcke och jag lindade ullgarn längs dess fäste. (och ändå är den inte så ny)
Kvällsmedicinen väntar på oss och kudden pöser upp sig så huvudet får känna sig tryggt även om älvorna dansar över ängens lakansväv.

Från tankar om att den som blommar mår bra och klarar sig själv