Hon rör sig fram och tillbaks med sina långa ben, inte snabbast, inte mjukast men mellan sina

korta lägesförändringar finns det en ovanlig elegans i hennes uppenbarelser.  I sin korta,

bararmade, cerisefärgade klänning ser man att axlarna lutar något för mycket framåt som hos

många långa personer men när kameran visar närbilder på hennes ansikte så är det svårt att

inte fastna i hennes stora sorgsna ögon.

Hennes spel är idag inte på topp och hon har svårt att komma upp i hennes jämna höga

standard. Klippet i slagen finns där, men hon missar alldeles för många slag och det är

speciellt hennes forehand som inte vill vara med.

Nu börjar avgörande set och jag hoppas att Kvitova ändå vinner tennismatchen både för vad

hon kan på plan och för hennes stora, sorgsna ögon.

Från tankar om att älska sin sport