Vattnet slår in i båten, sköljer över skorna
och sanden från strumporna rinner ner i skrovet.
Det mörknar över havet och i ansiktena.

Sitter tätt, tätt och ber om att få komma fram.

Vatten överallt men inget för torra halsar,
inte ens för de svagaste eller yngsta.
Behöver be igen.

Imorgon kanske land i sikte och en bit bröd.
Endast solnedgången är vacker.

Från tankar om att inte vet vart man kommer eller om man kommer …