De lugna andetagen fyller upp rummet och gör det beboligt för den gråmelerade soffgruppen och det lilla bordet strax intill. I soffan ligger hon ihoprullad på sin vänstra sida, andetagen reflekteras i ryggstödet, hon sover utan att veta vad hon skall göra i tiden framför henne. Jag ser ner på henne, jeansen är lätt uppknäppta för att ge utrymme åt andetagen och hennes blommiga kofta vilar över bålen och brösten. Ansiktet ramas in av sidenkuddarna och ger en förväntansfull men avvaktande stämning.
Skall jag väcka henne, men jag vet inte när hon somnade, jag har aldrig träffat henne, hur skall hon reagera?
Vill hon gifta sig med mig eller har hon redan någon som skall väcka henne inför altaret. Vi måste alla avvakta, lära känna hennes själ och följa hennes vilja. Jag sätter på potatisen så länge, låter vattnet saltas och skivar köttet på rätt håll. Så slår hon upp sina ögon och rinner ut ur hemmet så mycket fortare än en potatis faller i kastrullen. Jag han aldrig fånga henne, fanns hon aldrig, det kanske var jag som sov.

Från tankar om att möbelrean är i gång