I eftermiddagens skymning lyser ändå höstens färger i skogsdungen.
Framför mig ser jag en ung man med mobilen i hand och blicken riktad mot sin telefon.

Han närmar sig på den smala stigen, verkar inte se eller registrera något utanför telefonens skärm. Före kollisionen ropar jag ”se upp” och klättrar upp i en tall.

Plötsligt går det upp för mig hur uttrycket ”se upp” har fått sin renässans. Vi har ju sagt ”se upp” i alla år oavsett var det är för fara. Ex. en grop i asfalten som vi borde se ner mot, en bom i segelbåten som vi borde se åt sidan för att undvika. Det är sällan som en skata håller på att störta mot oss, ett tillfälle där det verkligen passar att se upp.

Däremot alla personer som respekterar sin mobil mer än mötande passar det ju jättebra att säga ”se upp” till. Ja, det här är väl ingen världsnyhet direkt men när forskarna kan komma fram till att den som äter mer än den behöver blir överviktig, att den som krockar i låg hastighet klarar sig bättre än fortköraren så är nog mitt nytänk riktigt skarpt.

Fast jag vet att forskningens uppgift ofta är att bevisa att en hypotes är sann och inte alltid något glamoröst som leder till nobelpris och supé i Blå hallen.

Vi är alla lika mycket värda oavsett om vi har en mobil i handen eller om den väntar på hallbyrån där hemma. Alla borde ändå låta sin mobil vara själv hemma någon gång i veckan.
Om inte, finns det så mycket som vi annars missar – mycket är livsnödvändigt.

Från tankar om att skymningen döljer ingen mobil