Jag stötte ihop med en myra på min väg till jobbet. Den verkade också vara på väg till jobbet, troligen en sådan där arbetsmyra. Jag hade fått en sten i skon och stannade till för att försöka pilla upp den. Då fick jag se myran vid trottoarkanten mot gräset. Den hade en liten portfölj i myrhanden och ur västen stack det upp en jordig mobil. Min fart var högre än myrans, men vid rödljuset kom den ikapp mig. Den tittade upp mot mig och log, enkelt men värdigt, på det sätt som bara myror gör. Så rusade
den rakt ut i gatan utan att bry sig om den röda gubben, förresten gäller röd gubbe för en rödbrun myra, jag ropade till, ”se upp”, men det var för sent. Den hade redan lyft och svävade över resten av gatan. Jag visste inte att flygmyror jobbar utanför stacken. Nu har jag googlat på flygmyror. Det verkar som flygmyror är små prinsar och kronprinsessor som är ute för att para sig. Så det var det jobbet som myran var på väg till. När de har gjort sitt jobb så gräver kronprinsessan ner sig, lägger ägg, biter av sig vingarna och blir drottning. Prinsarna verkar bränna ut sig – trots att de har ett spännande jobb - och dör strax efter parningen.
Vad har vi lärt oss av det här? Eller har det bara ”satt myror i huvudet” på oss homo sapiens.
När jag kommit över vägen kom jag på att jag hade ju slutat jobba. Man kanske skulle flyga iväg som myran, vägen förbi Paris och Bryssel till något varmare land.

Från tankar om att jobb skapar kontakter och kunskap