En trast

kan inte vara någon till last
när den susar över
både äng och klöver.
      Så diktade Valdemar Flint i sin lilla anteckningsbok när han satt på sitt snart fulla utedass.
Redan före frukost kände han hur poesin stångades för att komma ut i fria luften. Samtidigt satte magen fart och kombinationen av utsläppt diktning och grav tarmtömning blev helt enkelt skitbra.
Några timmar senare satt en blek Valdemar fortfarande på dass, dock med eld i blicken och skrev:
En mage

med stopp i rören, då kan du klage.

Sköter den sig väl

blir det frid i kroppens själ.

Från tankar om att själen sitter nog i magen