I backen upp kom hon på att hon skulle ner. Skulle hon fullfölja riktningen uppför backen eller försöka vända.

Varför började hon gå uppför? Kanske sökte hon en förändring i tillvaron, byta jobb, byta man, byta bostad, byta mascara, byta religion eller helt enkelt byta riktning för att livet hade fastnat i likheten från igår och de senaste åren. Att vända neråt skulle vara enklarare, där fanns det som hon hade varit med att bygga upp, men där fanns alla förpliktelser och förväntningar. Så kände hon att en kedja fylld av taggar snörpte runt bröstkorgen och andnigen blev kort.
Hon stod kvar och värderade tillvaron. Hon tänkte ”Kanske skulle gå ner och planera att gå upp senare med en bättre utrustning”. Så lunkade hon nerför backen, solen gick i moln men vinden hade hon i ryggen. Där nere hade det börjat regna, hon vände sig om och såg hur regnet även föll där uppe.
Hon kände sig trött, men var ändå glad över att tagit ett litet steg mot ovisshetens frigörelse.

Från tankar om att det är svårt att själv bestämma riktningen