Folket vinkar mot kungligheten,

den rutiga skjortan dekoreras med en fluga.

Talarstolen svajar i draget från en tall,

är tröjan brun eller grå eller bara ful.

Tåget passerar bakom scenen när
telefonen ringer och kvinnan i glasögon ”tar det”.

Kön av bilar drar fram över skeppsbron.

Ur radion svingar sig jazztoner,

fast mor stoppade fingrar i öronen.

Havet brusar och slår in i skeppet.

Det blänker i takteglet på husen längs gatan.

Det är alltid viktigt att värma upp
innan man äter middag,

oberoende av vad som ligger under tallriken.

Ingen vill ha en stridsvagn i hallen,

med vinkande kanonrör och stridsropet till salu.

Kvinnan lockar kunder när hon står på

fönsterblecket med sin fana och blus.

Vad får en människa att söka sig in i kriget,

kanske ett måste för att få ha kvar sitt liv.

När kommer vårblommorna,

sällan före jul, utan oftast efter påskriset.

Tänk när det samlas så mycket folk att

människorna blir en massa,
individen blir ett kollektiv och den enskildes

röst försvinner  i ljudet av hjärtslagen.

Att försvinna in i en massa är alltid obehagligt,

vi alla vill/måste ses.

Från tankar om att historien gräver sig fram