På bilskroten krossades Åkes sista hjärta bakom en Volvo Amazon.
Han hade fått nog av alla tänkbara representanter av det andra könet.
För några minuter sedan hade han frågat chans på Douglas dotter, ja
skrothandlarens yngsta dotter. Då visade det sig att den flickan som Åke

hade frågat chans på inte var Douglas yngsta dotter, den yngsta hade
flyttat med en spanjor till Spanien efter mellanstadiet. Allt kändes
meningslöst för Åke som alltid hade varit en ordentlig pojk (förutom
det där med matematikboken).
När han hade lämnat skrotens metallstängsel sate han sig i diket på höger
sida, några svullna tårar öste ner över hakan då han vände sig om och
fick se en flickas nätta frisyr från diket mitt emot. Hon vände sig om och
hette Laura, men det visst ju inte Åke redan nu däremot log hon riktigt
rart och frågade ”vet du när nästa buss kommer eller går”. Nej svarade
Åke och undrade om de inte kunde gå tillsammans mot stan. Laura svarade
 ”visst men jag har dåliga skor om vi skall plocka svamp på vägen”
- Vi behöver inte gå i djup mossa
- kan jag lita på dig eller är du som andra
När de nådde fram till stan hade de funnit varandra, de tog kontakt med
närmsta präst, övertalade honom om att jobba övertid och de blev ett par
morgonen därpå. Nio månade senare köpte de en bostadsrätt och vad
jag vet lever de på sina löner sedan dess.

Från tankar om att inte ge upp i sökandet efter den som man tror, inte finns