Visst är det skönt att Anna
inte valde att stanna.
Det är alltid svårt för en humanist att beskåda en person som offentligt får lida innanför sitt skal och det finns inget värre än att få höra att man inte räcker till/klarar av sitt jobb.
- Anna, det finns alltid en plats för dig i din framtid.
Ja, det finns många världar som är tuffa, en är politikernas och själv kom jag ihåg när jag i unga år skulle ”spela upp” med min mandolin på någon typ av konsert. Jag var redan sen eftersom jag hade fått kvarsittning i skolan efter att tryckt upp sillsmörgåsen under bordet.
Så jag småsprang mot konserten då det hände som inte fick hända, i ett snyggt löpsteg svängde mandolinhalsen in mellan benen, när nästa ben skulle fram så for mandolinen iväg likt en katapult rakt in i Nilssons staket. Jag kom fram till konsertlokalen med mandolinen i två delar och min spelmagister var inte glad. Trots det repade jag mig (dock inte mandolinen) och spelade sedan cello i många år. Ja, det går alltid att komma igen.

Från tankar om att vissa beslut är egentligen självklara, men är ändå svåra att ta