Rosorna inom mig klättrar uppför innerväggarna på samvetes tapet.
Försöker plocka dem på vägen upp, men kan inte få fatt i dem alla.
Ger upp, men väljer ändå att skapa kraften i dagen för ännu en kamp.
Lägger mig på pläden i soffan, andas djupare än någonsin tidigare
och så växer något inom mig som långsamt släpar bort en del av historien.
Rädslan försvinner, rosorna vissnar äntligen och jag känner inte tvånget att vattna dem.
Jag går vidare, en annan väg, en väg där alla har möjlighet oavsett innehållet i resväskan.
Lägger mig vid vägkanten, gräset är fuktigt, andas djupare än någonsin tidigare,
någon ler så stillsamt varmt mot mig, så med dig är jag inte ensam, du och jag är vi.
Mår så bra, kunde lyckligt rulla ner i diket, men nu kavlar vi alla upp ärmarna
och dyker in framtidens uppgifter och glädje.

Från tankar om att rosor är vackra, men kan ha taggar