Ett ensamt träd gråter och tårarna stänker nerför grenarna.
Alla andra fina träd har blivit IKEA- möbler och nu sörjer det
ensamma trädet så mossan surnar ända ner till rötternas hem. Det är inte kul att bli övergiven av alla sina kompisar och att bli den som inte platsar, bara därför att man är lite krokig och har dålig barkhy. Samma sak gäller för oss människor, det är trist att inte räcka till och inte få eller ha en uppgift som alla andra. Det är det som gäller för den arbetslöse. Inte bara brist på pengar utan framförallt saknaden av att inte få vara delaktig i samhällets stora familj.
Från tankar om att mossan inte surnar långt från trädet