Sommaren drog in som en grupp flyttfåglar över landet.
Från en dag till en annan kunde vi äta glass utan att skämmas
och de bara benen dök upp i flera korsningar.
Jag hör nu hur barnen där ute far upp och ner i studsmattan,
glädjetjut blandas med ”sluta”, ”gör inte så där”, ”lägg av”,
”nu är det min tur” sedan en gråt och åter ett skratt.
Skall jag släppa tangentbordet och ge mig iväg mot studsmattan.
Det skulle antagligen bli ett av de mest riskabla projekt som jag
gått in i. Jag tvekar och går ner till frysen istället, där kan det
finnas någon gammal glass som väntar på mig. Så hittar jag
en, stoppar in den i mun, smaken känns inte bra, tar ut den
och i handen har jag en fiskpinne, som liksom ler mot mig.
En solstråle lyser in genom gardinen, ger en reflex i tavlan där
Beatles går över Abbey road, i täten John som vanligt.
Nu är det sommar, hur är det om en vecka?

Från tankar om att det blir skönare att leva när sommaren tittar fram bakom stubben