Solen gick ner över grannön, vattnet sprutade över de öppna händerna, vattnet var mer grönt än blått, i den stora basaren blandades folk med kryddor, örter, kläder och allt annat.
Tänk att ha som jobb att klättra upp i träd utan att ramla ner, sedan såga av grenarna och fortfarande inte ramla ner och när man är klar där uppe, så finns det inga grenar kvar att klättra ner på. Allt känns omöjligt, jag fäller ut vingarna som är inbyggda i livremmen, tar ett skutt snett upp i luften, vingarna tar tag i luftmassan, jag svävar, men inte neråt utan allt högre, mobilen ringer det är min spelmagister som vill byta speldag, nu är jag på väg rakt in i ett moln, här inne är det kallare, foten blir våt av lite regn, jag ser inget, hoppas på att snart komma ur molnet, jag hör ett surr, ett flygplan passerar mellan mina knän, jag svettas trots kylan, damen gråter kraftfullt, men elegant, hennes örhängen blir sura, ett tåg har stannat på stationen, invid det nya hotellet med den knepiga mannen i hotellkostym, som ler åt alla nya resväskor, som skall checka i kl. 14.00, de kommer att möta resväskorna som skall checka ut.
Dessa möten gör att den knepiga mannen ändå fortsätter sin tjänst och nu är vi ur molnet och kan landa.  

Från tankar om att det finns ingen plats som är mulnare än den i ett moln