Den italienska glassen kom farandes över trottoaren.
Glassen vällde fram och tog med sig några gravida duvor.
Ute på det stora torget samlade de upp sig för en demonstration.
De hade alla tröttnat på att vara i centrum, men inte erkända.
Varför lyssnar folk mycket mer på vad vissa säger.
Det har inte med kunskap att göra utan med framtoningen.
In på torget kom den ridande polisen, men utan hästar.
Hästarna var på service med bl.a. besök hos kurator.
Varför de ridande poliserna tog kontroll över läget vet nog bara de själva.
Kanske en maktdemonstration mot de kända, de som lyckats,
de som lever på att ha andra runt sig, ja de som alla lyssnar på
och följer efter i ett slags socialt tvångskoppel.
De blågröna algerna är runt oss med sitt gift och det är
tur att alla hästarna är på service, en flicka fick utslag och
en man fick kramp i magtrakten efter att ha simmat bröstsim
utan överdel och med öppen mun.
Dagarna flyger iväg, eller smälter undan i hettan. Vi köpte
varsin glass och när vi hade betalt så hade båda glassarna
glidit nerför byxorna och fastnat i sandalerna. Otrevligt,
men intressant som en kusin alltid säger när det går fel.
I den rödorange soffan satt en kvinna i blå batikliknande
tunika, ett brett silverarmband med blåsvarta stenar på hennes
arm som lutade sig på pläden över soffans armstöd, hennes
leende var behärskat men ändå något utmanande.
Vi föll alla in i hennes roll.

Från tankar om frihet i stan