Havet kommer emot dig i våg efter våg, blåturkos som mormors kofta.
Stranden är av småsten, rundade av just dessa vågade vågor.
Bakom dig en mur och där uppe engelsmännens aveny med plats för att strosa, jogga, plankor med hjul och så trafiken som maler fram med bilar dyrare än dina närmaste samlade årsinkomster.
Länger upp enorma öppna platser, ändå mitt i stan och floden tycks de ha byggt över och gjort det till en grön lunga och en röd plats för lek och nojs.
Österut klämmer staden in sig mellan huskropparna, här i den gamla delen finns de smalaste gränder, så dyker ett litet torg upp med sina restauranger och du äter din Salad Nicoise med ett glas ovanligt vitt. En gammal lägenhet, numera innehållande ett museum serverar två gitarrister till efterrätt, deras fingrar flyger över gitarrhalsen och tonerna tränger in bakom gobelängerna.
Dina händer klappar varandra, de bugar, ett extranummer, Cavantina, de bugar igen och alla sover gott hela natten.
Nästa dag hemresa. På flygplatsen. Det gäller att komma sist ut till bussen som kör dig till flygplanet. Sist in i bussen kommer först ut ur den, snabb rusch över plattan, halkar i flygbensinen, kavajen känns flottig, flygvärdinnan snörper på munnen, du glider fantastiskt lätt och friktionsfritt ner i flygstolen, din fru har redan lagt sig i överslafen där många har sitt handbagage, starten är som en uppförsbacke och alla som var med från start landar i Stockholm + din fru, den kissnödige möter sedan en normalkladdig svensk toalett på Arlanda och längtar redan åter till Rivieran.

Från tankar om att först när man reser upptäcker man den svenska toan och valutans fall