Livets dans är svår

Vi spelade kula idag.
Det var EM i kula, ja kulstötning.
I vårt lag var de bara debutanter och immigranter.
En kom långt  bortifrån från öster, en från väster.
Fortsätter man längre fram så kan man träffa båda två samtidigt.
En del har munskydd, till och med i TV.
Precis som vi skulle kunna bli smittade via Tv:n, inte ens i
direktsändning kan de väl smitta.
Så går dagarna framemot påskens ägg och alla sprutor är förseglade.
Åter en fin insats i kvällens talangfulla längdhoppare, greken gladast.

Nere i byn hade solen gått ner för länge sedan.
Valdemar skulle gå på dans i parken.
Han hade tagit ett glas gin med lite tallbarr i för att slappna av.
Det är inte så lätt att våga bjuda upp de fina flickorna.
Inne i parklokalen var det för hög musik för Valdemar.
Han gick fram till en vakt och sa att han kunde få ont i öronen.
Vakten sa att de flesta vill ha så hög musik och så sa han att
Valdemar kunde få två av hans skumbananer att placera i hörselgångarna.
Först ville dock Valdemar se hur det såg ut. I spegeln såg han hur skumbananerna
tittade ut. Det kändes inte bra inför dansens uppbjudningar, men då
kom han på att han kunde fälla ner kepsens öronlappar.
Så gick då Valdemar fram emot kvällens finaste flicka. Redan här gör han det
klassiska felet, varför gå framtill den finaste. Det är ju hon som kommer
nobba de flesta killarna i kväll.
Denna start fick Valdemar att lämna dansen och gå hem till sina ostbågar.
Där hemma blev kvällen fin, ja finare en den finast flickan på dansen.
Efter ostbågarna i kvällsbadet tänkte Valdemar att han ändå hade det
rätt bra i jämförelse med de i Vetlanda.

Från tankar om att dansen kan ge utanförskap