Öde musik

Klockan var ca kvart i åtta på kvällen. Solen var på väg ner över de ljusa stolta fälten. Vi närmade oss en cyklist där framme. Hon var svartklädd med någon typ av skjortkappa i en sliten vinröd färg. Kanske i 30-års åldern. Jag såg att hon hade håriga underben och längst ner samma typ av sandaler som jag själv bär.
Vi är på väg mot en ödekyrka på Gotland. Här skall det bli musikunderhållning med flöjter och saxofoner för två personer. När bilen är parkerad kom den cyklande kvinnan fram till kyrkan. Hon visade sig vara prästen i området.
Hon delade ut psalmböcker till oss lyssnande, men kom samtidigt på att den tänkta psalmen inte fanns i den första Psalmboken. Därefter ändrade hon till en annan psalm. Prästen gav ett slutet intryck, men det uppvägdes av den närvarande kantorn som log mjukt och höll ordning på tidsrummet före konsertens start.
Musiken for rakt ut genom den taklösa kyrkan, fåglar kvittrade, instrument byttes, prästen sade några kyrkliga ord om Petrus, nu lite säkrare och Janson kom körande med traktorn så att dammet sänkte tonarten något.
Vi svischade kollekten och åkte nöjda hem.
Hemma i den svarta natten mötte vi våra rabbisar som gräver upp tomten, gömmer sig under husen, badar nakna i viken och läser engelska på distans.

Från tankar om att inte sitta öde i en ödekyrka och lyssna på musiken och kvällen