Skogens mörka puder:

Pudret låg som snö i skogssluttningen
där en semlas tak växte fram. 
När skulle lite värme följa med på resan ner mot bebyggelsen.

Längre ner skuggades spåren från nattens rådjur
av de saktfärdiga granarna.
Det var inte puder eller snö,
som vi alla trodde i början.
Det var ett av de stora molnen,
som släppte sitt mjäll över oss.
Och det blev så vackert så
fåglarna började sjunga psalmer
i D dur. Vi andra jublade i soffan.

Samtidigt stod bilen i Carporten,
trasig och snorig.
Vem orkar vänta på att en trasig bil skall bli frisk,
när inte chauffören ens är pigg.
När skall bilens doktor ringa.

Så har melodifestivalscirkusen satt igång
och grannarna gick och la sig.
Så nu får vi ta över ansvaret att rösta.
Det har hänt förr, tror det var 1965.
Just före lingorna mognade.
Det hjälpte inte ett dugg.

När vi nu tittar ut mot mjällen syns de inte.
Allt är mörkt och brunsvart.
Hade jag varit en ekorre hade jag sagt ”inte en kotte”.
Men egentligen kanske de fanns under det mörka.
Varför blir vi rädda när det är mörkt.
Är det för vi inte ser fienden.
Eller vet vi att fienden jobbar nattskift.

Från tankar om att livet inte alltid är som en melodi