Mellokväll och njut

Mellokväll och vi njuter av inhandlade popcorn, knäckebröd, öl och ljud.

Så sjöng de sina låtar som, nästan lät som små visor, men mycket skrikigare.
Ingen ville rösta på Gösta. Däremot väntade vi på kaffet till konjaken medan det glittrade i salongen.
Troligen från några nya tandregleringar i överkäken på en av programledarna som, faktiskt är en bra granne till tre släktningar på undervåningen i samma hus.

Det är så lätt att en mellokväll slutar med gnäll över både artister och notställ.
Vi måste förstå att de stackars artisterna lever på att försöka sjunga så att vi vill lyssna jätteofta
på deras låtar. Då kan de bli berömda och det vill de. En gång i skogen satt det en ekorre på en gren, som stack ut precis över stigen. Just när jag passerade började den sjunga på en skogsvisa från
den djupare delen av skogen. Inte långt ifrån där rådjuren bor. Det var som att komma in i ett solbelyst växthus och bli serverad gräddtårta och två koppar kaffe. Finns det något bättre.

Från tankar om att mello kommer från melodi och inte från melon

Det Blå

Den dagen var blå redan från början.
Det kanske berodde på den gamla t-shirten jag fick på mig efter duschen.
I spegeln såg jag att den var sliten blå och det kurrade i magens mitt.
Disken får vänta tills promenaden ner mot havet är gjord.
Tempot ner mot det blå var jag nöjd med, inte en rabbis hade hängt med.
Vid havets kant stampade vi ner oss i sleken och tog upp kikaren:

Är Putin hemma
eller har han ett dilemma
med broder Trump,
som ner i Gaza damp.

När får vi lunch. Det var länge sedan magen opponerade sig och där svävar en häger över strandängen. Där uppe behöver den inte ta sig ner till strandkanten för att få fri sikt österut.
Vi andra rör oss i ett moln av klibbiga rosetter som försöker pryda våra blöta kroppar.
Vid matbordet talade vi om hur vårt inre skall överleva dagar och nätter av våld och oro, när det inte ges utrymme att ta hand om varandra. Vi blev ändå mätta, nu igen.

Från tankar om att det blå kan bestå