Det Blå

Den dagen var blå redan från början.
Det kanske berodde på den gamla t-shirten jag fick på mig efter duschen.
I spegeln såg jag att den var sliten blå och det kurrade i magens mitt.
Disken får vänta tills promenaden ner mot havet är gjord.
Tempot ner mot det blå var jag nöjd med, inte en rabbis hade hängt med.
Vid havets kant stampade vi ner oss i sleken och tog upp kikaren:

Är Putin hemma
eller har han ett dilemma
med broder Trump,
som ner i Gaza damp.

När får vi lunch. Det var länge sedan magen opponerade sig och där svävar en häger över strandängen. Där uppe behöver den inte ta sig ner till strandkanten för att få fri sikt österut.
Vi andra rör oss i ett moln av klibbiga rosetter som försöker pryda våra blöta kroppar.
Vid matbordet talade vi om hur vårt inre skall överleva dagar och nätter av våld och oro, när det inte ges utrymme att ta hand om varandra. Vi blev ändå mätta, nu igen.

Från tankar om att det blå kan bestå