Vinden tog tag i rockslaget, trenchcoaten hade ett alldeles för tunt foder och längst ner i backen satt en vår och väntade. På bänken bredvid våren hade vintern brett ut sig och lagt sina tunga mörka månader över vårens slumrande axlar. I vinterns kostym syntes det dock ett ljus från innerfickan, det var julens påminnelse om att även en mörk månad kan ”ställa upp” med värme och glädje.

Nu väntar vi tills de två och en halv sista veckorna har lagt sig och att vi kan slå oss ner på skinkan mellan den brinnande granens grenar med grisfötterna lätt nersänkta i tomtemors grötkastrull.
   Lugnet har redan lagt sig bland mellandagarna och väntar på tystnaden efter julklappspapprets sorl.

Från tankar om förväntan och julekaos