Vinden tog tag i rockslaget, trenchcoaten hade ett
alldeles för tunt foder och längst ner i backen satt en vår och väntade. På
bänken bredvid våren hade vintern brett ut sig och lagt sina tunga mörka
månader över vårens slumrande axlar. I vinterns kostym syntes det dock ett ljus
från innerfickan, det var julens påminnelse om att även en mörk månad kan ”ställa
upp” med värme och glädje.
Nu väntar vi tills de två och en halv sista veckorna har lagt sig och att vi
kan slå oss ner på skinkan mellan den brinnande granens grenar med grisfötterna
lätt nersänkta i tomtemors grötkastrull.
Lugnet
har redan lagt sig bland mellandagarna och väntar på tystnaden efter
julklappspapprets sorl.
Från tankar om förväntan och julekaos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar