En förmedlad känsla vid ett middagsbord:
En vän står i skogsbrynet, långt ifrån tätort och människor.
Han ser träden, stubben, ängen och tallen som ramlat över diket.
Det är höst med en slumrande tystnad och det skymmer långsamt.
Han har varit här förr, skall återkomma och märker återigen
hur han drabbas av känslan över att tiden står stilla.
- När tiden stannar förblir naturen orörd.
Den starka känslan kryper in i honom, men han kan inte riktigt
förklara hur han påverkas eller vad den betyder för honom.
Han känner ingen rädsla och funderar på hur ensamt det kan vara
för naturen att ingen människa kontinuerligt följer den och på allt
som han/människan missar som inte är där.
Kanske ser han sig som en liten, liten pusselbit i allt, kanske obetydlig,
kanske som just den bit som behövs för helheten.
Eller funderar han på att även han borde låta tiden stanna upp,
att sätta sig ned och fundera på vad som har varit, vad som händer
och vad som kan hända.  
Ja, finns det en avundsjuka på någon gran i den mjuka mossan eller
är det bara en känsla som dyker upp och ger en tanke och ett djup
åt livet. Du kanske dras till den!?

Från tankar om att även jag skall söka denna känsla, är det ok, min vän