Droppen sjunker sakta nerför fönstret,
den är inte ensam men de flesta vännerna faller fritt.

Grått är den färg som dominerar där ute och
hos många även där inne i den oroliga själen.

Många säger ”jag är inte rädd och vi får inte visa att vi är rädda”.
Men, jag har ju lärt mig att det är modigt att våga visa rädsla.
Är det klokt att dö orädd?
Är det fegt att dö rädd?
Är det klokt att vara försiktig eller påverkar det för mycket?
Men hur skall man vara när ”man skall vara uppmärksam”?

Eller kan vi hoppas eller lita på turen?

Från tankar om att inte veta