Det var så härligt att se den blåfuktiga Citroenen komma nerför bergssidan. Den ägde hela tavlan som den körde i, oftast på två hjul i de hungriga kurvorna och med packningen i handskfacket.

I Provence hade redan våren blivit gammal liksom mannen med åsnan bland vinstockarna rökandes på en pipliknad klubba. Citroenen passerade mannen, hans kvinna och släkt med några tut, vinkade med vindrutetorkarna och tryckte gasen mot grusvägen. Harmonin var född i denna del av dalen och allt kändes idylliskt.
Då var det värre med artikeln i DN om den 93 åriga kvinnan som inte var kvalificerad för att komma till tryggheten på ett äldreboende. Jag fick en klump i halsen och ett obehag med ilska när jag läste artikeln.  Den går inte att glömma!
Rubriken löd ”Jag vill inte ha så mycket, jag ber inte om någon lyx. Jag vill bara ha hjälp att ta mig igenom nätterna”.
Kvinnan är multisjuk, svårt hjärtsjuk, har diabetes, hör röster förutom alla andra ålderssvagheter. Hon har aldrig haft hemtjänst för att hennes dotter tagit hand om henne.
Är det värdigt att neka henne hjälp? Skall 40-åringar bestämma att gamla helst vill bo hemma? Har vi råd med så många andra insatser för såväl fattiga, barnlösa, nykomna, hemlösa, tandlösa, gammalvarande, skuldbetyngda och kobenta så kan vi nog ta hand om våra äldre som ligger och skakar av rädsla i nattens mörker.
Läs igen ”Jag vill bara ha hjälp att ta mig igenom nätterna”.
Vi är alltför många anhöriga till gamla/sjuka som efter flera överklaganden slutligen fått in våra gamla på något hem. Några av oss hann sätta upp en tavla innan livet tog slut för den gamle.
- Fy!

Från tankar om att livet har flera sidor. Hur skall vi klara oss undan den sista?