Foboll och pandemi

Bollen glider in i mål. Har aldrig varit så halt sa Zlatan i omklädningsrummet.
Är det sant att Zlatan har ett eget omklädningsrum, hemma alltså.
När Hugo Frispark gick till sin första träning hade han glömt att kissa före.
Tränaren blev arg på ena backen som drog alla i håret, som just skulle göra mål.
   Visst är det konstigt. Ibland blir man trött på spelarna. Igår ex när Sverige var i Paris.
Det är 15 min kvar på speltiden. Svenska pågarna behöver göra två mål för att få varar kvar med de stora pojkarna. De står mitt på plan och passar fram och tillbaka. De hoppas att någon fransk spelare behöver gå på toa eller att någon får ett mobilsamtal så att det blir ett hål i muren. Tiden går och bredvid muren står spelare med svenska landslagets dräkter. Skulle man inte kunna tänka sig att de sparkade upp bollen mot/till dessa. = Chansa på att bollen hamnar rätt. På något sätt är det väl nästan alltid så att bollen bör vara ganska nära motståndarlagets målbur för att det skall bli mål.  I alla fall större än från mittplan.

     Men vad bryr vi oss om fotboll, när Pandemins dödsvapen gör slut på pappa, grannen,
mostern, brodern, arbetskompisen och en massa andra som överlever, men blir/är sjukdomsskadade.
Så har vi de som inte vet om att det är pandemi och lever som vanligt tills de förstår att de har smittat sin farfar som dog igår.  Sådant är aldrig kul att leva vidare med.
Så har vi våra invånare, som kommer från andra kulturer och enklare miljöer.
De är mer vana vid faror och yttre hot och accepterar Coronan, som en del i vardagen och har därför svårare att skydda sig och följa reglerna.
Den stora frågan för folket är annars munskydd eller inte munskydd. Det är tacksamt för politikerna att den lever vidare, så de kan fortsätta att fundera på hur en pandemikris skall organiseras och skötas på bästa sätt. Det kanske kommer fram något bra till krisens andra år.  

Från tankar om fotboll under pandemi