Vad talar för att det som sägs bör sägas?
Men om ingen säger något så blir inget sagt.
Ibland är det så skönt när inget sägs,
men allt har sin gräns och då längtar man efter orden.
Många gånger så ångrar man att man inte sa något
eftersom man hade något att säga. Eller är det så
att det man hade att säga kom man på efteråt.
Vid andra tillfällen så ångrar man att man sa just det där.
Det var ju egentligen en del av mitt privata eller kanske
just de orden sårade en annan person.  Har ni tänkt på
att just vissa personer får en att säga för mycket
eller mer än vad man tänkt.  Har de någon hemlig makt
över mig eller är de några som jag i djupet litar på?
Ibland har man legat hela natten och planerat vad man skall säga
men sedan när tillfället äntligen kommer så ”fegar man ur”.

På något sätt så slutar det alltid med att, ibland borde man
sagt det där eller varför sa jag det där.
Jag tror på: Att tala är silver och tiga är också silver. Eller om båda är koppar och guld.
 
Från tankar om att sagt är inte alltid sagt