Jag ser ansiktet på den lilla pojken som är en i den grupp som kallas ensamkommande flyktingbarn.
Han har kommit till oss i Sverige, hans ögon har en ytlig glädje men där bakom finns rädslan,
sorgen, smärtan och förtvivlan. Han ser inte bara ut att vara hungrig och frusen, han ger ett sjukligt intryck. Han är en av de 30 000 som beräknas komma till Sverige i år, där 80-90% är pojkar.

Jag tittar framåt:

Hur skall vi kunna forma dessa till normala vuxna samhällsmedborgare i vårt land? Ge utbildning, överföra normer, kultur, språk och lära oss svenskar att ta emot dem. Tänk att som barn bli ensam i en främmande miljö och ha så mycket elände med sig i packningen.
Hur många kommer att lyckas eller hur få kommer att lyckas. Hur många kommer dras in i kriminella
verksamheter för att där skapa sig en identitet, en plattform.
Jag känner mig orolig för varje barn.
Varför kan inte världssamfundet göra något åt orsaken till flykten, hur länge måste vi/skall vi se på.

Från tankar om att eländet måste stoppas, barn och vuxna skall inte behöva fly