I den lilla grässlänten växte tankar och gräs om vartannat.
Solen hade legat på under dygnet och livet var torrt.
Nedanför slänten hade en solsäng placerats med en kudde av mossa.
På sängen låg det ingen, men det gick att ana ett avtryck av en glad människa i resåren.
Vi funderade på om vi med vår nyfikenhet skulle vänta in människan med solsängen,
om hen nu kom åter, eller om vi skulle vandra vidare mot nästa grässlänt.
Nyfikenheten tog över och vi fortsatte bort mot nya mål och visioner.
Inte alls långt därifrån låg en skola och sov rast efter lunchen.
I det första klassrummet fanns det en låda där eleverna fick lägga ner sina mobiler.
På skolan hade man bestämt att det var viktigt att eleverna lärde sig så mycket som möjligt
istället för att ha roligt och få av eleverna var så skärpta så att de både kunde sitta aktivt med

mobilerna och samtidigt följa lärarens undervisning. Ja, de högpresterande klarar sig alltid
men de som har svårare störs för mycket sa någon.
I nästa klassrum fanns det en klass med ensamkomna flyktingar. De flesta hade amputerade
ben eller själar. Några hade inte kunnat gå i skola under bombningarna i hemländerna på flera år
och de hade längtat så efter sin klass, skola och lärare.
Nu satt de ensamma i ett nytt land, en ny skola och uppmärksamma njöt de av att få lära sig allt nytt. Vi gick vidare utan att förstå.

Från tankar om att skolan inte lyckas om eleverna får bestämma