Lise på Lotteberg springer omkring med en mikrofon och försöker hitta någon person som inte sätter micken i halsen. En käck norrman från Norge försöker hitta alla tonlägen i samma låt. Kanske intressant, men ej njutbart. En del tror att det låter bättre när de tar i ordentligt, men resultatet blir bara mer störande. Det är som om att man kryddar köttgrytan extra mycket med den krydda, som man inte tycker om. Eller som att köpa badbyxor när det regnar och alltid badar i bikiniöverdelen.

Tänk att Postnord slarvat bort askan från en avliden. Och då var ändå den avlidne redan död.
Vad kan de då göra mot den som inte redan är avliden. Förut var det mest problem med att brevet inte kom fram eller inte anlände under rätt år. Eller som med en granne som skulle resa till Italien och hamnade i Ukraina utan att betala portot.
På Lotteberg har berg- och dalbanan åkt ner med solen, norrmannen har flytt över gränsen, några vackra äldre damer har sjungit tillsammans som de gjort tidigare och klockan har vänt åter mot hjärtats minsta rum medan trumpetens klara ljud fyller upp kavajerna.
Alla vill ge ett bidrag till UNHCR, men inte varje månad utan vid vissa tillfällen när vi tycker att samvetet måste renas och innan vi tar en extra konjak. Den konjaken smakar alltid bäst.

Från tankar om att sjunga kan vara roligt, men inte alltid för de som finns i närheten