Natten sänker sig över den kraft, som tidigare var en del av oss.
Han sträcker ut armarna och greppar om sin tranas handtag och
följer med upp mot molnen. Vart färden för honom har ingen
aning om utom invånarna i molnens festsal.
Så stiger han in i salen, uppklädd och elegant hos molnvärdinnan.
På den smyckade tronen sitter hans blivande fru med ett varmt
leende och en klänning fylld med färg och djärva linjer.
De växlar ringar och mejladresser, båda i guld och hans fru vinkar
adjö till den hemflygande maken. På återseende ni båda.

Från tankar om att resans mål behövs för att ge den mening