Någon timma på IVA.

En tjej i sjukhuskläder från regionen gråter och tårarna rinner ner över sjuksköterskebroschen.
Någon droppe hamnar i patientens säng, men den som vilar sitt liv i makten från en respirator märker inte sånt. Den sjukes lungor fylls maskinellt, hans hjärna är drogad av mediciner för att stillsamt kunna följa med maskinens rytm.
Näringen droppar in via den centrala ven katetern och det som slutligen blir över hamnar i påsen längs sängsidan.
Sjuksköterskan har svårt att känna igen sin hunger, hon skulle blivit avlöst till lunch för någon timme sedan, några nya tårar hamnar på golvet, hon kommer inte ihåg vilken matrest hon tog med idag, men kall mat smakar ofta lika dant som dagen före. Det knackar till på dörren, dags för lunchpaus, äta eller vila på britsen, måste äta för att orka med de sista åtta timmarna.
Tjugo minuter går fort, vi är nu ett gäng inne på rummet för att vända på patienten, var rädd om luftkanalen,  vik ut örat, hur hamnade snoppen, smörj fötterna och höften, hur går det med droppen, varför är syster så blåvit i ansiktet, få ner henne på en stol, kan ingen släppa patienten och hjälpa Sara, såja nu verkar allt fungera, kan du lyssna på lungorna.
Måste någon stanna kvar längre nu när Sara fick gå hem.
Syster går in på toan, hon kissar inte, men där är det lättare att låta gråten strömma ut.
I morgon startar vi upp igen.

Från tankar om att varje timma är överfylld av allt som den redan är fylld av