Den lilla ljusblå blomman vid vägkanten log mot mig när jag cyklade förbi.
Jag tappade taget om styret av lycka.
Nu har jag legat mjukt och skyddat i diket under en vecka.
Några snälla har slängt ner rester från deras mattillfällen i dikesrummet.
Snart kommer hösten förbi och bladen singlar ner som små lövbiffar mot hårbotten.
Jag tittar upp, ser över grodans huvud mot vägkanten där skolbussen just passerar.
Behöver nog bygga ett tak över diket mot kylan under helgen.
Vem skall nu köpa julklapparna som jag behöver ge bort i december.
Vänder mig på sidan och bakom mig ligger en gås, mitt bästa element.
Pratar lite med den och får höra att snart blir det en studieresa för alla i vårt dike.
Namnet på resan är ”I varje dike finns det ingen med dess like”. Ett ämne med jämlikhet som tema.
Nu fryser jag och i diket på andra sidan vägen skjuter små unga olyckligt osedda varandra.
Precis som ovanför våra diken. Kommer aldrig lämna mitt dike.

Från tankar om att även den som hamnat i diket kan komma upp