Jag sitter i dikeskanten och nynnar på en schlager.

Ovanför glider planet till Berlin med en ljus rand efter sig.

Jag har aldrig varit i Dubai tänker jag och planet försvinner in i ett moln.

Slutligen fann man senare planet i en berså i Shanghai och som ett mirakel hade allt

bagage återfunnits inom samma region.

Jag lutar mig bakåt så det doftar höst om tröjan. Skulle det komma fler flyttfåglar efter

stormen i helgen, eftermiddagssolen får slånbärsbuskarna att lysa grönt med små blå ljus,

men några flyttande ser jag inte.

Jag tvekar inför tandläkarbesöket, är roten till det onda en rot. Skall det åtgärdas så bör det

göras innan rotavdraget försvinner och Försäkringskassan går i karantän.

I Grekland kommer flyttfåglarna från fel håll och kan inte betala för sig. Allt känns så nytt

och här står jag och väljer biff till bearnaisesåsen, med ångest och utslag över kroppen.

Jag såg en film, Timbuktu om hur islam tog över ett samhälle och införde sina regler och

lagar. Allt var vidrigt, men idag ett år efter filmens födelse så är det så mycket, mycket värre.

Jag reser mig ur diket och mina ben känns så trötta och tunga. De är fyllda med psykologi,

själens mjölksyra, jag faller tillbaka i min utveckling och längtar efter mamma och pappa.

Från tankar om att dikets flykt är vår flykt