Da Nito vände sig sällan om precis som hans far inte hade gjort.
Så börjar den stilla berättelsen om vägen till hemmet mitt emot.
På hemmet ”Da Nito in” förekom det sällan havregrynsgröt till frukost
eller grädde i såsen, men stämningen var ändå usel. Mycket berodde
säkert på de dåliga madrasserna på undervåningen som spred
irritation ända upp till övervåningen och takpappen.
Många undrade vad för typ av människor som hade bott på hemmet
och deras bakgrund, men ingen hade något bra svar. En del trodde
de var hemlösa, men det kan ju inte stämma eftersom de bodde på ett hem.
Da Nitos dag låg framför honom, solen brände i nacken, kavajen var
smutsig men välskuren, det fanns ett visst leende i ljuset från hans ögon
och hade han vänt sig om så hade han inte kunnat fokusera på framtiden.
Steg för steg bär……

Från tankar om att det sociala arvet växer sällan bort