Hon står på sig, där hon står på båtens rufftak, ögonskuggan harmoniserar med färgen i den svajiga havsytan. Själva stormen hade lagt sig till ro, flytvästen hade slitits sönder, pyttipannan låg på durken, men under ytan levde fiskarna vidare utan bry sig om båtfolket.
När hon hoppade iland på bryggan såg alla att hennes ben var nyrakade och glänste av någon benolja med några stänk av fiskfjäll. Spårvagnen tog henne hem till huset och under tiden sjönk hennes båt sakta mot botten.
Nästa år köpte hon en ny hårtork till sin mor istället för båten som mamma hade fått åka med ett par gånger. På något sätt hade de en gemenskap. Båten hamnade en del i hård vind och hårtorken skapade hård vind.

Från tankar om att vinden får vi leva med, inte försöka tämja