I tåget på väg uppför berget passerade konduktören med en näsduk som stack ut ur byxfickan. 
I kupén fanns förutom resväskorna en kvinna i en beigerosa kort vadderad jacka. Dragkedjan var öppen och där innanför fanns en kornblå topp som helt förvånande matchade konduktörens blå tjänstekeps. Jag tror att de aldrig tidigare hade varit på samma tåg eftersom de endast nickade kort i samband med biljettkontrollen. Konduktören frågade kvinnan vad hon hade i sin stora resväska. ”Min mor” svarade kvinnan och log på ett sätt så att ingen visste om hon menade allvar. Konduktören nöjde sig ändå med svaret och skrattade till, något krystat. Resan fortsatte då kvinnans telefon ringde. Hon svarade naturligtvis och av samtalet hörde vi att hon hade beställt en svart dräkt till eftermiddagen. Vid nästa station klev det in en kvinna till i kupén, hon var betydligt äldre än den första kvinnan, klädd i en svart klänning och utanför fönstret flöt en flod fram mellan det gröna och det blå. Den äldre kvinnan gick fram till den andra, gav henne en kram och sa ”stackars lilla vän, jag är så ledsen, fick du med din mor”. Ja, svarade den yngre ”hon finns i väskan”. Är urnan tung undrade den äldre och tog fram ett smörgåspaket innan hon beställde en kopp kaffe.
- Nej, jag har alltid burit ett tungt ansvar för min mor i ena handen. Nu, när allt tagit sitt slut kan jag ändå känna en lättnad i livets resväska.
Konduktören bockade stelt, utanför fönstret fanns det bara moln och en fågel som flög igenom dess kropp.

Från tankar om att resa i svart tillhör livet