Antman Larsson, den nye grannen försökte än en gång ta sig in i lägenheten via ytterfasaden. Visserligen var det bara 5 våningar upp, men både balkongräckena och stuprören hade sett sina bästa år. Sist tog det stopp hos fru Månson på tredje våningen där han blev bjuden på nybakat med kaffe. När jag frågade honom varför han höll på, på detta viset sa han ”jag har inte råd att åka på klättringsresor”. Nu funderade bostadsföreningen på att stötta Antman, så han kunde få komma iväg på en resa och därigenom inte klättra så mycket här hemma. En annan tyckte att föreningen borde hålla med säkerhetslinor, någon att han borde vräkas. Trots allt var de många i huset som tyckte att det var trevligt att det hände lite, sist det hände något var när brevbäraren på 70-talet tappade kedjan på sin tjänstecykel och for in genom porten fast den var stängd. Den brevbäraren har vi inte sett sedan dess eller så kände vi inte igen honom när alla skärskador hade läkt.
Apropå portar, när vi var unga hade vi portvakter i bostadsområdena. Karlar som hade koll på sophantering, oljepåfyllning, trädgårdsskötseln och höll ett vakande öga på oss barn. Då fanns det på så sett en naturlig ordning och reda i kvarteren, våra föräldrar fick hjälp med uppfostran och vi slussades fint in i vuxenvärldens krav. Tänk om de skulle finnas idag (med automatkarbin – nej).
Antman har nu lovat att han bara skall klättra nerför väggen och absolut inte klättra i kalsongerna även om en del av hemmafruarna inte önskar något hellre. Annars verkar han vara en riktigt god människa. Om inte, hade aldrig Larssons hund bitit av en bit av hans högra vad. Även granngemenskapen är god.

Från tankar om att ytterfasaden är en del av husets liv