Hos varje granne blir fler och fler träd besmyckade med elektricitetsfyllda ljus.
Snart ser jag inga träd längre för allt ljus och på dagtid ser det ut som träden

har fastnat i fiskarens nät. Hur ser det ut om 50 år, har kanske varje grässtrå
sitt lilla ljus, som har singlats ut från den fyllda skottkärran.
Eller har vi kanske tröttnat och återvänt till enkelhetens stämningsfulla ljus.
Hos varje granne finns det en ny granne och bakom den så sträcker sig skogen
miltals bort med grannar i, på och bakom nästa träd.
Vi människor har små föreningar som tittar till varandra under influensatider
och lägger krokben på en och annan inbrottstjuv. Vi kallar det för ”Grannsamverkan”.
I skogen har granarna en liknande förening som heter ”Gransamverkan”,
alltså med bara ett ”n”.
Sist vi var i skogen bland svampar och löv fick jag se en liten äldre man på en
stubbe från en tall. Han hängde med hela kroppen och det fanns inget hull på
hans kropp. Jag frågade ”hur är det fatt”.
Mannen svarade ”nej det fattas inget”
- Men ni ser hungrig ut
- Det är ett släktdrag från min mors sida, svarade mannen
- Skall jag ändå inte hämta några smörgåsar och en termos kaffe
- Nej låt mig vara ifred, jag klarar mig, det är här jag vill leva
Vi drog oss undan från skogsbacken med stubbe och gubbe. Det är ju så att vi
måste acceptera att alla inte är som du och jag. Det är först när du börjar med
att försöka förstå en annan, som du ger den människan den respekt som alla
skall ha och behöver. När du sedan kommer hem till din kammare kan du fundera
över vad du själv tycker.

Från tankar om att vi alla är olika, en del vill ha så ljust som möjligt, andra ingen mat