lördag 16 december 2017

En bild från sommaren som var:
Det är afton och kvällen börjar lägga sig.
Fukten i luften formerar sjok av dimmoln just där ängen och åkern tar slut och där skogsdungarna tar över slutet.
Nära fotografen ett stängsel uppsatt med enestöttor, så att inte korna skall komma in bland de sommarägda husen.
Längs bildens ramar står enarna i den karga marken, några tillsammans och några alldeles ensamma i den allt svalare kvällen.
Ovanför skogsdungarna en gråvitblå himmel med några gråare moln som övervakar läggningen.
Kameran klickar till, bilden finns kvar och arkiveras på säker plats.
Fotografen vänder hemåt, men vänder sig om en sista gång medan dimsjoken dansar vidare.
Han funderar över varför stegen ofta leder ner till ängen med åkern när himlen signalerar rött. Han sjunger försiktigt sina egna ord ”Är ändå inte slutet som bäst, när den enkla kvällen går över i natt”.

Från tankar om att en bild, en del av historien ger hopp inför nästa sommar 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar