Redan som barn hade hon hamnat i diket.
Nu som vuxen så hade hon klättrat upp en bit och ena benet hade fått frihet.
Hur kan vi stödja henne och bygga upp hennes leriga självförtroende.
Är det försent, nej men uppförsbacken är besvärlig så vi behöver mobilisera allt.
Samtidigt på den stora fotbollsplanen i staden vajade supportrarnas klubbflaggor.
Spelarna stod nere i gången som leder ut till planen. De hälsade på sina motståndare,
mjukade upp sina leder och muskler, domarna hejade på lagkaptenerna, så öppnades
dörren och jublet från 70 000 dånade ut över stadion, några fåglar flög skrämda iväg.
Det måste vara härligt att komma in på gräset under jubel och uppskattning. Vilket
självförtroende det måste skapas och ändå gäller det bara att sparka bra på en boll.
Hon i diket hade aldrig sett på en fotbollsmatch, det fanns inga som spelade fotboll
där nere, men hon hade säker känt en avundsjuka över den uppskattning som värmde
dem. Då hörde hon steg på vägen intill, en ensam fotbollshuligan kom gåendes, han
tittade ner i diket, fick se hennes kropp och lyfte upp den i sina armar. Han tittade in
i hennes skrämda ögon och med mjuk röst sa han ”Jag kommer aldrig att släppa dig,
vi skall bygga en fortsättning tillsammans”. Och så blev det.

Från tankar om att bli sedd mot alla odds