Vi är i Stockholm, Sverige.

Under snöhögen framför oss finns det en bil,

längs vägen finns övergivna fordon och ett

skidspår försvinner bort mot röda gubben.

Vid vägkanten står en frusen, ensam man

slickande på en nötpuck från sommaren.

Han längtar hem till sin TV, men bussen tycks

inte komma och risken att han skall missa

”Bonde söker ko” ökar i samma takt som

snödjupet. En taxi sladdar förbi och mannen

viftar med glassen för att få kontakt och för att

få komma hem till TV-bilagans värme.

Samtidigt ser en granne just nu på en direktsänd

fotbollsmatch, vad det nu spelar för roll när

taxin ändå inte stannar.

Mörkret lägger sig och den vita snön svartnar

under sulorna. Plötsligt dyker en lucialiknande

kvinna upp med sin spark. Hon undrar om mannen

vill åka med och pekar mot sparkens lilla sits.

Ja, det vill jag, svarar mannen, men då vill jag

att vi gifter oss kyrkligt när snön har smält.

Lucia ler sitt varma leende i kylan och svarar,

JA, min prins låt det bli oss två under livets

alla välfyllda dagar.

I fjärran ser man hur sparken försvinner in i

framtiden……

Från tankar om att snön är vit, men kärleken är stor