Fyra personer på Liljevalchs vårsalong, en var jag och här handlar det, som ni vet om konstverk. 137 konstnärer blev utvalda till att visa sina verk.
Detta är ett perfekt sätt att tillbringa några timmar med vänner. Alla typer av konst är representerad och det finns hur mycket som helst att fundera över eller att tala om. Vad tycker du att det föreställer, eller vad tänker konstnären, eller tycker du om konstverket, vill du ha det på väggen hemma etc. Hade det varit en utställning av Lars Lerin så hade alla gått omkring, beundrande suckat och ingen hade behövt säga/tycka något.
På vårsalongen finns det för mig många verk som jag tycker om, många som jag inte tycker om, flera som jag inte förstår (måste jag förstå) och flera som jag tyckte var onödigt komplicerade eller tillgjorda. Ex. man gör en grupp med fina, naturtrogna skulpturer och så sätter man en katt på allas huvud. Min tanke blir då att ger just huvudkatterna en originalitet som ger inträdet till att få vara med i utställningen.
Är detta något som gäller för livet i stort. Den stora massan gör något som alla vill att de skall göra på ett traditionellt och tryggt sätt. Ur massan bryter sig några loss och ställer sig på skrivbordet med genomskinlig skjorta och säger saker som ingen vågar säga för att de vet att det egentligen är helt fel eller onödigt. Och trots att det verkligen var något helt galet som de sa, premieras de personerna med högre tjänster för att de var så initiativrika och framåt.
Administrationen görs om, experimentet överlever ett år tills en ny person ställer sig på en stol som står på ett skrivbord.

Från tankar om att konst engagerar