Badarna

Han går nerför backen, förbi stenen med en mössa av mossa, rundar tallen med grenen som man måste buga sig mot för att kunna komma förbi och där nere ligger stugan, ensam.
På tomten finns det inget annat än det som naturen själv har bestämt. Inga planterade bärbuskar eller inramade trädgårdsland. Det går inte att hitta gränsen mellan tomten och
naturen som inte tillhör tomten. Men det finns ju en siffra på tomten, som skatten brukar använda. Stigen ner är sedan länge upptrampad och ibland får han hjälp av små och stora djur. Inte långt från ytterdörren finns det en korsning, den är obevakad och där går myrorna
vinkelrätt över hans stig. Han tar alltid ett stort kliv just där. Han är omtänksam och heter Sven.
Idag rundar Sven huset och går ner mot bryggan. Dagen är varm så armhålorna är fuktiga ut genom skjortan. Han lägger kläderna på bryggan, följer med handen bryggan ut i vattnet och så böjer han sina ben och hela kroppen blir blöt och sval. Han torkar sedan av sig på de torra delarna av skjortan och tittar upp mot stugan. I fönstret står en kvinna, i en blommig klänning, alldeles stilla, men nu rör sig läpparna i ett svagt leende. Har Sven träffat henne tidigare eller varför ler hon åt honom som är nybadad. Hon öppnar fönstret och han ser att han inte känner igen henne fast hon är i hans hus. Då säger hon ”får också jag ta ett bad vid bryggan, jag heter Elsa”. Han tänker efter och svarar ”det går bra, jag sätter på kaffet”.
Dagen därpå badade de igen och även nästa och fortsättningsvis. I en slags tyst överenskommelse sa de aldrig något mer till varandra, de badade, drack kaffe och kanske något mer. 

Från tankar om att ensam är sällan stark