Det är påskafton. Min vän Han Rävenstam ligger under soffbordet. Han la sig där efter sjunde ägget utan kaviar. Själv brukar jag byta ut kaviarens förgrymmade sälta med vanligt bordssalt.
Med vanligt bordssalt hamnar du sällan under bordet som min klasslärare i realskolan, som jag aldrig gick i, sa till mig strax före examen. Det var samma dag som jag prövade tandkräm med tillsatser av strombola för att få en frisk andedräkt under valsen efter själva examen. Rosen i kavajfickan lyste röd när jag svävade fram några centimeter över dansgolvet utanför
centralstationen. Tåget till Neapel var redan försenat, kupén luktade gammal sill från påskbufén, konduktören som hade två jobb för att försörja sin halte granne hade fått lov att jobba över i sitt första jobb, var försenad när tåget rullade nerför backen mot Katrineholm, där  min klassföreståndare i fyran var född. I varje uppförsbacke behövde lokföraren extra syre för att hinna fram i tid för sin lungtransplantation och någon pizza var det inte tal om att äta mellan vagnarna. Kvinnan vid handfatet, med de fula tatueringarna fyllde upp armhålorna med kiwidoftande deoderant. Stinsen hade redan lämnar stationen och var på väg hem till sin fru som hade tandvärk och sina senaste föräldrar på besök. Det är sällan enkelt att både ha föräldrabesök och tandvärk när maken inte är på tåget och i detta fall hade redan det sista TV-programmet slutat.  

Till slut knackade det på dörren och alla tog ett gemensamt bad.

Från tankar om att åka hem till sina rötters moder